Jag fick den här låten av Rosie Thomas på ett samlingsalbum från mitt favoritmagazine, Mojo, och skivan blev sedan, under hösten 2005, mitt mest spelade album. "The New American Songbook" kallade dom det, och där fanns Iron & Wine, Ray Lamontage, Bright Eyes och Calexico - samtliga har jag lyssnat på en hel del sedan dess. Tidningen handlade om Springsteen, det var 30 år sedan Born To Run, och även om jag inte var något fan då tyckte jag det var värt de 60 spänn pressbyrån i Linköping ville ha. (Senare har den kommit att bli den jag helst lägger överst i högen när jag vill glamma över att jag läser musikpressen. Den, senaste Sonic eller Metal Hammer.)
Även om jag tyckte just denna låt sög just då, så har den vuxit över åren, och Rosie Thomas delar sin feeling - rösten, stilen och stuket - i viss mån med Regina Spektor, Tori Amos, Ani DiFranco och Björk, med en vass touch mot det alternativa. Detta är något för henne och ingen annan, med en lika delar gullig och mörk video. Jag känner rent spontant, att henne vill jag höra live, att svängas med i hennes berättelser, och fångas upp som Rufus Wainwright, Sophie Zelmani, Anna Ternheim, Ulf Lundell och Antony & the Johnsons kan fånga mig med med sina ballader.
(Skrivet 081215)
Kommentarer