Hultsfred 2005 - den bästa banduppsättningen som varit på en festival sedan ett Donnington Castle sent på åttitalet (Maiden, Kiss, Guns osv.). Jag var där, studenten var tagen och ett nytt liv stundade bakom nästa krök. Jag hade jobb på gång, pengar var en ständig bristvara, och alla som jag ville umgås med fanns där - vi var kungar på funktionärscampingen!
Håkan Hellström, Marilyn Manson, Lars Winnerbäck, Slipknot, The Ark, The Haunted, Flogging Molly, Moneybrother, System of a down, ja, listan kan göras lång. Hur man hann med vet jag inte. Men det här ska inte handla om att stapla band i en lista, det här handlar om två artister jag inte orkade lyssna på innan.
Det var under vårkanten jag insåg att Johnny Cash inte skrivit alla sina låtar själv, utan att det var han som covrade. Och jag var av den bestämda åsikten att alla orginalen sög. Det var mycket Cash där ett tag, vill jag minnas. 91 nerladdade album, gig, samlingar. Och det sämsta orginalet var förstås Nine Inch Nails "Hurt", tätt följd av Beatles "In my life" (Skäms lite för detta i efterhand) och Stings "I hung my head" (som är brutalt dålig jämförd med Johnnys tolkning). Jag minns att jag aldrig trodde att "Desperado" var ett Johnny-orginal, men i övrigt var jag rätt säker på att han skrivit all musik han gjorde.
Brorsan fick med mig, ståendes framför tornet i mitten av publiken. Jag kunde en text - "Hurt" förstås, jag hade hört "The hand that feeds" och förstod att den inte var helt dålig. Jag var negativt inställd, och konkretiserade här en av de viktigaste erfarenheterna gällande allt: Med för höga förväntningar blir allt bara skit, och med för låga kan saker och ting bli lite för bra. Jag minns inte hur lång tid han spelade, jag minns inte låtlistan något vidare. Alla de viktiga spåren var där. "March of the pigs". "Closer". Allt jag inte då visste hur bra det var. ...Och "Starfuckers Inc.", producerad tillsammans med hans svurne fiende Marilyn Manson, ett hån mot groupies, ett hatiskt manifest mot Limp Bizkit. Det regnade, ett regn som skulle få många att lämna konsertområdet för att bedriva otukt i sina tält istället, eller något i den stilen. Publiken var svartklädd och mörkret kom snart, och jag minns det som åska, men det måste varit Trent Reznor - Han var större än något annat just den här kvällen. Framåtlutad över micken, vrålandes ut sånger som om det var hans sista chans att sjunga just dom här orden.
En målsättning, något jag ska rikta in mig på när jag hittar tid till det, det är att skriva listor, liksom Tre- fem- och tio i topp av allting på ett genomtänkt High Fidelity-vis. Och jag misstänker att den dagen jag listar mina tio favoritlåtar, då är denna med på en mycket stark placering.
Marilyn Manson, som du i videon (som inte är ifrån Hultsfred) kan se dyka upp på scenen, var också där, och gjorde en rätt så harmlös, kass spelning. Så var även Tori Amos, och det förbryllar mig än idag 1) hur så strålande sköna artister kunde vara på samma plats, och 2) varför de inte samarbetade. Tänk "Past the mission". Tänk "Starfuckers Inc." eller "Gave up". Tänk.
Kommentarer